19 december, 2014

I går fick jag se min fot för första gången på 3 veckor. Den var lite blå, svullen och var ihop sydd med 22 stygn. Men den såg bättre ut än vad jag förväntat mig, vågade inte riktigt kolla först, var livrädd för att den skulle vara infekterad. Foten var svag och det var jobbigt att bara hålla den i luften av egenkraft när de la under en handduk.
Jag frågade hur lång rehab det är efteråt, insåg att jag glömt att fråga det innan. Sköterskorna var inte säkra men de trodde det inte var så jätte lång men att jag skulle få remiss till sjukgymnast.  Då är jag där igen hos sjukgymnasterna för 775 gången. Det börjar bli lite komiskt har åkt in och ut där i 10 år nu. Försöker förklara hur viktigt det är för mig att gå där pga min Asperger diagnos. Att jag måste ha en tid och plats jag ska till och att jag vet att någon väntar på mig annars skjuter jag det framför mig och det blir inte av. Men ändå slänger de ut mig efter några månader och tycker att du klarar att träna själv på gym. Jo de gör jag. Men jag klarar inte av att ta mig dit. Så de blir ingen träning,jag får mer ont, kommer tillbaka till sjukgymnasterna och det blir en ond cirkel av allihopa. Har efter årens lopp insett att Landstinget oftast tar den krångligaste vägen och vill man lösa det snabbt så får man göra det själv.
Så har under en längre tid funderat över att i stället skaffa en personlig tränare. Någon som puffar mig lite och man har bestämda tider med, men har ännu inte fått tummen ur. För det är ju just det här som är mitt handikapp. Jag vet vad jag borde göra men det är det där att ta sig över tröskeln och göra det, det är väldigt lätt att bara skjuta det framför dig i 3 år;) Men kommer verkligen behöva en personlig tränare efter sammanlagt 12 veckor med otros och gips och tröstätande. Och snart är det dags för jul och nyår med massa gottigheter;)