Gymnastik minnen

Det jobbigaste är att jag blir så himla rastlös. För första gången på evigheter vill jag träna fast det inte går. Funderar på att plocka av det någon dag och åka och simma för att få röra lite på mig och i vatten röra foten ändå skonsamt. 

När Joanna längtar efter att få träna så har det gått långt:P
Känns lite sjukt när man tänker tillbaka på den gamla goda tiden när jag var 10 år, och inte fått ont i lederna ännu. Då tävlande jag i rytmisk gymnastik och tränade 12 timmar i veckan. Och när andra hade tex sport och höstlov då hade vi träningsläger och tränade 8 timmar om dagen två dagar i rad:P
Minns hur jag efter första dagen hade sådan träningsvärk så man knappt kunde gå så visste man att i morgon ska jag träna åtta timmar till och man kunde knappt vänta dit.

Det var tider det, mina bästa träningsminnen är på den där gymnamattan man brände sönder armbågar och knän på 😛
Gymnastiken förde möten med många fina människor. Sen fick jag ont i fot, jag var sönder tränad sa läkarna. Jag fick vila och jag fick mitt första vristskydd från Vulkan. Då hade jag ingen aning om att jag nu 16 år senare fortfarande skulle vara bästis med det där vristskyddet (förutom just nu då det är utbytt mot gips:P)

Jag hade hellre ingen aning om att det senare även skulle bli skydd till både händer och knän och att jag inte alls var sönder tränad, utan led av en kronisk ledsjukdom som skulle följa mig resten av livet.

Men tack varje Vulkans skydd orkade jag i alla fall träna i tre år till innan kroppen inte ville mer, tre år till med sporten som då var mitt liv.