Jag har gått 11 år i grundskolan (på min tid fick man börja förskolan som 5 åring). Jag har gått tre år på gymnasiet och fyra år på folkhögskola, varav ett av åren på en journalist utbildning. Ändå lider jag av att inte kunna se när ett ord ska särskrivas eller ej. För mig är det ett handikapp. Jag försöker lära mig. Jag övar varje dag, men jag kan ändå inte se det.
Men folk är tydligen allergiska mot särskrivning, det får inte finnas.
Jag särskriver inte med flit och jag blir väldigt ledsen när folk hela tiden ska påpeka att jag gör fel.
De läser inte min texter de ser bara en särskrivning.
Skriver man fel på tex facebook är någon där direkt och skriver ”Det stavas inte så de stavas så här”.
När ni gör så här så får ni mig att känna mig värdelös. Jag är journalist men jag kan inte ens stava och ni uppmärksammar för alla att det är så.
Det finns olika sätt att ta åt sig saker och jag vet inte hur ni är men jag är i alla fall en person som lättare tar åt mig saker när folk rättar mig snällt.
Vi pratar om att vi ska ha ett samhälle där alla ska få vara den dom är.
Jag är Joanna och jag särskriver ibland, take it or leave it.
Mina texter har fortfarande samma betydelse om det står jätte roligt i stället för jätteroligt.
I dag delade jag en status på facebook och då insåg jag hur mycket folk fokuserar på särskrivningar:
I stället för att fokusera på den hemska lappen så fokuserar man på att personen som skrev lappen särskrev.
Och jag tycker att personen som skrev kommentaren sänkte sig till samma nivå som personen som skrev lappen för egentligen handlar det om samma sak. Att vi ska se människor för dem de är och acceptera dem för det.
Alla är vi olika.
]]>
