Nu är det nästan exakt ett år sedan mamma och pappa släppte av mig på parkeringen på Molkoms folkhögskola och jag gick in i för att träffa min klass för första gången.
Jag hade fått nog av att gå hemma och vara arbetslös när jag kände att jag kunde så mycket mer. Så jag spontan sökte till journalistlinjen fast jag visste att jag hade kroppen emot mig.
Jag hade inte pluggat 100% på över 6 år och jag visste att året på journalistlinjen skulle bli tufft och ligga på en nivå jag inte skulle klara av i mer än högst ett år.
När jag kom in valde jag att lägga min aktivitetsersättning vilande eftersom man inte får ha den när man pluggar och i stället ta studielån.
Veckan innan skolstart satt jag i möte med arbetsförmedlingen och Försäkringskassan och sa:
”Egentligen ska jag inte klara det här för det är en alldeles för hög nivå men jag kommer klara det för jag är jag och lägger ner 120% på allt jag bestämmer mig för. Men risken finns att jag springer in i väggen någonstans på vägen men då har jag i alla fall försökt. Om jag inte försöker kommer jag undra hela livet om jag skulle ha klarat det”.
Det är inte förens nu som jag faktisk förstår att jag klara det ju, på riktigt.
Jag är ju journalist nu, multijournalist, smaka på orden M u l t i j o u r n a l i s t….
Jag var sjuk mer eller mindre varje dag i 1 år.
Jag låg inlagd på sjukhus för jag tillslut inte kunde andas.
Jag fick i perioder gå på kryckor för att kunna ta mig till skolan.
Men jag klara det!
Jag pluggade på 100% i ett helt år och jag klara det.
Sista dagen i skolan fick jag höra att jag var klassen superhjälte, det kanske ligger något i det.
När mina klasskamrater sökte sommarjobb bestämde jag mig för att inte göra det.
I stället valde jag att skriva in mig på körskolan och ge min kropp den vila den behöver och är värd efter det här året.
Just nu är jag inskriven på arbetsförmedlingen och har aktivitetsersättning på 50%
Medan vissa av mina klasskompisar redan är inne i media branschen och kommer bli kvar där.
Men bara för jag inte har något jobb nu så ser inte framtiden mörk ut.
Jag vet att jag på ett eller annat sätt kommer få något att göra i höst och fram till dess ska jag ladda upp kroppen och fortsätta med mitt körkort.
Och vara stolt över att jag är journalist nu, fast flera trodde att jag aldrig skulle klara det (tex du pappa och samma sak kommer de bli med körkortet;))
