Nu ska jag erkänna en sak för er.
I bland känner jag mig faktisk ganska ensam.
Jag kan inte direkt påstå att jag inte har vänner för det har jag, men ändå känner jag mig ensam i perioder. Nu kommer flera personer höra av sig och säga ”du har ju mig”.
Jo jag har massa vänner men det jag saknar är någon man umgås med regelbundet, någon att prata skit med, någon som vill träffa mig på riktigt. Någon som allltid finns där, inte bara i perioder.
Många av mina vänner finns bara på facebook och de ringer bara om det är nått speciellt. Tex om de ser att jag ligger på sjukhus. Det här är inte direkt nått nytt.
Det har vart så här sedan jag var 14 år.
Jag kallade människor för mina bästa vänner men jag hade aldrig träffat dem bara pratat över internet.
Men det är nu när jag är vuxen som jag börjat värdera det på ett annat sätt. Det är så många gånger som jag sitter och ser på facebook när mina ”vänner” uppdaterar vad dem gör och jag tänker ”men varför fråga ingen om jag ville vara med?”
Samma sak det här senaste året i Molkom.
Varför frågade ingen om jag ville stanna en helg och festa med de andra eller följa med på deras utflykter på kvällarna?
Hade jag själv sagt att jag velat det så hade jag så klart fått det.
Men den där känslan att det aldrig är någon som frågar mig. Det är ett fåtal gånger under mitt vuxna liv jag fått erbjudande om att komma på fest och de flesta av de gångerna har jag inte gått. Men bara grejen att någon frågar mig har gjort mig så himla glad.
De vill att jag skulle komma, de fråga, jag tacka nej, men de ville, jag fick. Det finns bara ett fåtal personer som jag verkligen ser som mina vänner idag.
Personer som alltid finns där i både för och motgångar.
Henrik, han är inte bara min pojkvän han är även min bästa vän.
Lizz, vi ses någon gång per år men jag vet att han alltid finns där. Jag får sällan en direkt inbjudan till hans fester men jag vet att jag har en stående plats på gästlistan.
Sussie, hon släpper allt för att följa med och hålla min hand på akuten.
Ludvig, han är större delen av året i England och har hela tiden fullt upp med sitt.Ni som är insatta i speedway vet hur speedwayförare lever, ändå tar han sig tid för att hela tiden kolla hur jag har det.
Och hade vi bort i samma stad så skulle vi setts ofta (Jag kanske kommer närmare Örebro i framtiden ;))
Krister du är jävligt dum i huvudet ibland men jag tycker om dig ialf;-) Om jag någon gång berättar för någon att jag ibland känner jag ensam får jag kommentaren ”men skaffa vänner då”. Jaha men hur gör man det då?
Går man fram till en person på stan och säger ”tja vill du bli min vän?” eller hur gör man?
I bland känner jag mig faktisk ganska ensam.
Jag kan inte direkt påstå att jag inte har vänner för det har jag, men ändå känner jag mig ensam i perioder. Nu kommer flera personer höra av sig och säga ”du har ju mig”.
Jo jag har massa vänner men det jag saknar är någon man umgås med regelbundet, någon att prata skit med, någon som vill träffa mig på riktigt. Någon som allltid finns där, inte bara i perioder.
Många av mina vänner finns bara på facebook och de ringer bara om det är nått speciellt. Tex om de ser att jag ligger på sjukhus. Det här är inte direkt nått nytt.
Det har vart så här sedan jag var 14 år.
Jag kallade människor för mina bästa vänner men jag hade aldrig träffat dem bara pratat över internet.
Men det är nu när jag är vuxen som jag börjat värdera det på ett annat sätt. Det är så många gånger som jag sitter och ser på facebook när mina ”vänner” uppdaterar vad dem gör och jag tänker ”men varför fråga ingen om jag ville vara med?”
Samma sak det här senaste året i Molkom.
Varför frågade ingen om jag ville stanna en helg och festa med de andra eller följa med på deras utflykter på kvällarna?
Hade jag själv sagt att jag velat det så hade jag så klart fått det.
Men den där känslan att det aldrig är någon som frågar mig. Det är ett fåtal gånger under mitt vuxna liv jag fått erbjudande om att komma på fest och de flesta av de gångerna har jag inte gått. Men bara grejen att någon frågar mig har gjort mig så himla glad.
De vill att jag skulle komma, de fråga, jag tacka nej, men de ville, jag fick. Det finns bara ett fåtal personer som jag verkligen ser som mina vänner idag.
Personer som alltid finns där i både för och motgångar.
Henrik, han är inte bara min pojkvän han är även min bästa vän.
Lizz, vi ses någon gång per år men jag vet att han alltid finns där. Jag får sällan en direkt inbjudan till hans fester men jag vet att jag har en stående plats på gästlistan.
Sussie, hon släpper allt för att följa med och hålla min hand på akuten.
Ludvig, han är större delen av året i England och har hela tiden fullt upp med sitt.Ni som är insatta i speedway vet hur speedwayförare lever, ändå tar han sig tid för att hela tiden kolla hur jag har det.
Och hade vi bort i samma stad så skulle vi setts ofta (Jag kanske kommer närmare Örebro i framtiden ;))
Krister du är jävligt dum i huvudet ibland men jag tycker om dig ialf;-) Om jag någon gång berättar för någon att jag ibland känner jag ensam får jag kommentaren ”men skaffa vänner då”. Jaha men hur gör man det då?
Går man fram till en person på stan och säger ”tja vill du bli min vän?” eller hur gör man?
No Comments