Jag har haft min diagnos på papper i 10 år, jag har lärt
mig att hantera den.
Men det finns fortfarande situationer som blir fruktansvärt jobbiga.
I dag inträffade en sådan. Vi börjar skolan 8.35 varje dag, vi har skjutit fram schemat fem minuter för att jag ska hinna med bussen, så har det varit sedan augusti.
Men i dag har vi gästlärare och någon har glömt att informera honom om detta, så när jag kliver in 8.32 så hade han redan börjat genomgången.
Och det funkar inte, de blir fel. Han försökte med ”Joanna jag förklarar för dig med, du missade inte så mycket”
Men det är ju inte det som är grejen.
Det är förändringen jag inte klarar. Jag fick schemat för 1 månad sedan och sedan dess har jag vetat att jag ska vara i klassrummet den 11/2 kl 8.35 och ha rörlig bild, och jag klarar inte av att ställa om hjärnan när jag kommer mitt in i något som inte alls är som den informationen jag fått. Och det jobbigaste är nästan oförståelsen att ingen förstår hur jag känner och hur fruktansvärt jobbigt det känns. Att min hjärna håller på att sprängas. I stället försöker dem ”Det här är ingen att bli upprörd över”.
Och jag känner mig bara ännu mer värdelös.
Men det finns fortfarande situationer som blir fruktansvärt jobbiga.
I dag inträffade en sådan. Vi börjar skolan 8.35 varje dag, vi har skjutit fram schemat fem minuter för att jag ska hinna med bussen, så har det varit sedan augusti.
Men i dag har vi gästlärare och någon har glömt att informera honom om detta, så när jag kliver in 8.32 så hade han redan börjat genomgången.
Och det funkar inte, de blir fel. Han försökte med ”Joanna jag förklarar för dig med, du missade inte så mycket”
Men det är ju inte det som är grejen.
Det är förändringen jag inte klarar. Jag fick schemat för 1 månad sedan och sedan dess har jag vetat att jag ska vara i klassrummet den 11/2 kl 8.35 och ha rörlig bild, och jag klarar inte av att ställa om hjärnan när jag kommer mitt in i något som inte alls är som den informationen jag fått. Och det jobbigaste är nästan oförståelsen att ingen förstår hur jag känner och hur fruktansvärt jobbigt det känns. Att min hjärna håller på att sprängas. I stället försöker dem ”Det här är ingen att bli upprörd över”.
Och jag känner mig bara ännu mer värdelös.
Varför kan inte jag komma in 2 minuter försent och missa en genomgång utan att få ett utbrott och gråta hysteriskt, när alla andra tydligen kan det?
Jag känner mig som en utomjording som åkt vilse. Jag förstår att de inte vet hur de ska bete sig men jag önskar bara att någon ska hålla om mig en stund och trösta mig i stället för att späda på mitt eget självhat just nu.
Det finns två saker jag inte gillar i skolan -Tillfälliga lärare och temadagar, för det bryter rutinerna och det blir kaos i Asperger hjärnan.
No Comments