2 timmar senare…

Jag ligger här klarvaken i sängen fortfarande. Inte ens en sömntablett fick min små blå att slå ihop sig. Magen värker och hur jag än ligger gör de ont. Kom att tänka på den traditionella frågan man får så akuten ”hur ont har du mellan 1-10?” När jag svarade sju förra veckan tyckte de att så kan jag ju inte ha det. Nu ligger jag runt 6-7 och gjort i en vecka. Och om inget magiskt sker så kommer de väll att va så här i några månader till, fram till operationen. Dock har jag inga större förhoppningar om att de ska hitta nått och bara kunna bota mig då heller. Jag har börjat märka hur jag stänger av smärtan under dagen. Jag låtsas att den inte finns och gör saker som jag måste göra, eller bara vill göra som ex en tur så stan. Men sen kommer det i kapp och de känns som någon sparkar till mig i magen och jag ligger sömnlös på nätterna. Men jag har inte tid med det här. Jag har inte tid att vara sjuk, jag har redan vart det i 15år av mitt liv, det borde vara någon annans tur nu.
Jag har viktigare saker för mig, jag ska ju förändra världen!