Alltså de senaste dagarna har jag funderat över en grej…
När man går på kryckor så blir folk helt plötsligt väldigt vänliga och hjälpsamma.
Man håller upp dörren åt mig vart jag än går, man släpper före mig på bussen och i kassan på affären.
Råkar man knuffa till mig eller släppa en dörr i ansiktet på mig så ber man om ursäkt 10 gånger. Har man inte kryckor eller armen i mitella och någon knuffar till så får man inte ens ett förlåt i 90% fallen. Men nu lever ju jag med konisk smärta och jag har smärta varje dag och det gör fortfarande lika ont om man slänger en dörr i ansiktet på mig eller knuffar till mig, eller trampar mig på en fot även om jag inte går på kryckor och de kan de ju såklart göra även om man inte lever med konisk smärta. De jag vill komma fram till är: borde det inte vara en självklarhet att säga förlåt om man trampar, slår till någon oavsett om personen var skadad från början eller ej?
Det är det iallafall för mig!
Och hur jobbigt är det att hålla upp dörren för den som kommer ut efter en?
När man går på kryckor så blir folk helt plötsligt väldigt vänliga och hjälpsamma.
Man håller upp dörren åt mig vart jag än går, man släpper före mig på bussen och i kassan på affären.
Råkar man knuffa till mig eller släppa en dörr i ansiktet på mig så ber man om ursäkt 10 gånger. Har man inte kryckor eller armen i mitella och någon knuffar till så får man inte ens ett förlåt i 90% fallen. Men nu lever ju jag med konisk smärta och jag har smärta varje dag och det gör fortfarande lika ont om man slänger en dörr i ansiktet på mig eller knuffar till mig, eller trampar mig på en fot även om jag inte går på kryckor och de kan de ju såklart göra även om man inte lever med konisk smärta. De jag vill komma fram till är: borde det inte vara en självklarhet att säga förlåt om man trampar, slår till någon oavsett om personen var skadad från början eller ej?
Det är det iallafall för mig!
Och hur jobbigt är det att hålla upp dörren för den som kommer ut efter en?
