september 2013

Jag får ofta höra att jag är sjukt stark.
Jag har levt med konisk smärta i 15 år och under tio av  de åren så har jag även levt med psykiskohälsa samtidigt. Jag har haft en psykos, vart med om saker ingen människa ska behöva vara med om, jag har tappat livslusten.
Men jag har samtidigt bestämt mig för att det inte meningen att jag ska dö och klättrat upp igen. Jag är stammis på sjukhuset och har bla utretts för Hjärntumör, SLE, MS, och massa andra konstiga och ovanliga sjukdomar. 2009, efter 11 år med smärta och konstiga symtom som ingen förstod sig på, och att jag hela tiden fick höra från folk att man bara är hypokondriker så sattes diagnosen Psoriasisartropati. Folk frågar hur jag orkar att va sjuk hela tiden?…
Jag har inte så mycket val, egentligen har jag bara två val. 1. Dra täcket över huvudet och tycka synd om mig själv. 2. Dra på mig boxningshandskarna och slåss mot sjukdomen och försöka göra det bästa av situationen, för den kommer aldrig bli bättre snarare värre med åren.
Jag kanske är stark men de 3 senaste månaderna har jag haft:
Bihåleinflammation, lunginflammation, urinvägsinfektion 2 gånger, hemska utsättningssymtom av mediciner, Njursten, Feber, förkylningar, Virusinfektion, ett sår i handen som inte ville sluta blöda och nu en allergisk reaktion som inte vill släppa.
Jag undrar bara, räcker det inte nu?
Om det finns en gud, så måste han fan hata mig!