juli 2013

Det var när jag träffade Jakob som mitt liv fick en mening.
När jag träffade honom upptäckte jag att det fanns en mening med att fortsätta leva,han har hjälpt mig otroligt mycket och det är tack vare honom som jag fortfarande lever. Han är det bästa som hänt mig, han fick mig att inse att det var värt att kämpa för att bli frisk. han fick mig att se att det fanns vackra saker i livet. Allt var inte längre svart, vår kärlek öppnade ett fönster som släppte in lite ljus i allt mitt mörker.
Han fick mig att tro på att livet kan bli bra. Han fick mig att se att jag förtjänade att bli frisk, han hjälpte mig att bygga upp ett självförtroende.
Han fick mig att för första gången se en framtid, den bilden av en framtid tillsammans med honom fick mig att börja kämpa. Vårt liv är inte perfekt jag är fortfarande inte helt frisk, men vi har nått långt, mitt självskadande är nästan helt borta. Vi har våra underbara katter och en fin lägenhet, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går. Han har ställt upp så mycket för mig, och han har kämpat tillsammans med mig för att bli kvitt mina självskador. Han har fått se mig göra saker som ingen människa borde behöva se, men han har ändå stannat vid min sida. Men som dom säger ” Kärleken övervinner allt” Han har fått uppleva min ångest på många olika sätt, jag önskar verkligen att han inte hade behövt det. Eller dom gånger han har fått lämna mig på behandlingshem när jag legat på ett sjukhus golv och skrikit och gråtit. Eller alla gånger han fått följa med mig till akuten efter mina återfall i självskadandet.
Dom gånger han fått torka mitt blod och mina tårar, ingen människa ska egentligen behöva göra såna saker. Jag står inte ut med mig själv så det är ett under att han gör det .
Han är min egna lilla hjälte  det har hänt mycket under dom åren vi varit ihop. Direkt efter högstadiet, började jag i en special klass med folk med liknande problem som jag. Där började jag jobba på att få betyg i svenska och engelska, där var lärarna utbildade att hantera ”problembarn” som jag. Jag säger problembarn för det var det dom kallade mig när jag gick i högstadiet. Där i den skolan som låg i en lägenhet bredvid den riktiga skolan kände jag för första gången att någon förstod mig. Jag fick mycket hjälp och jag kunde också plugga i min egen takt, det vill säga så mycket jag klarade av utan att överbelasta mig med ångest. Jag gick i skolan 2 dagar i veckan och 2 timmar per dag, och jag blev hämtad av en lärare varje morgon så att jag skulle slippa åka buss till skolan ,vilket gjorde att jag kunde koncentrera mig bättre på skolarbetet. Jag gick 2 år på den skolan och fick betyg i både svenska och engelska, efter det började jag på en folkhögskola för att läsa in matte, historia mer svenska och engelska och även lite musik. Där gick jag i två veckor sen fick jag lungsäcksinflammation. När jag kom tillbaka efter en vecka som sjuk betedde sig läraren väldigt illa,hon trodde inte på att jag vart sjuk utan trodde att jag hade skolkat. Det ledde till att jag fick en ångestattack och hon skällde ut mig inför hela klassen för att jag inte kunde skärpa mig . Så jag slutade där och började fokusera på att ta itu med min ångest sjukdom istället, för det blev tydligt att jag inte skulle klara av att gå i skolan på fulltid innan jag blivit frisk, så det senaste året har jag vart sjukskriven och stått i kö för behandling. Det har i stort sätt inte hänt mycket på psykvården men jag hoppas att dom kan få igång det hela snart.
Jag vill bli frisk nu nu nu!
Jag är jävligt trött på ångest , depressioner och panikattacker jag vill verkligen att det ska försvinna. Någon borde uppfinna en mirakel medicin som tar bort all skit, speciellt med tanke på att mediciner är det enda psykvården har att erbjuda. Jag är iallafall glad att jag med Jakobs hjälp lyckas ta mig ut ur självskadorna,det e tur att jag träffat nån som kunnat hjälpa mig. Nästa steg är att kämpa mot ångesten & kanske kunna klara av att gå ut ur lägenheten nån gång ibland.