18 juli, 2013

År 2010 är jag 20 år gammal och sjukskriven sedan ett par år.
Jag går hos en psykolog där jag bor som misstänker att jag har en borderline personlighetsstörning. det händer fortfarande inte mycket. Jag medicineras och träffar min läkare max 2 gånger om året. Men jag får iallafall en remiss till en utredning. Jag genomgår utredningen och blir diagnostiseras med Asperger, ADD, GAD, Panikångest och Atypisk Depression.
Jag får av utredningsläkaren veta att de finns ADHD medicin att prova som kan hjälpa mig att må bättre. Hon hänvisar mig till min egen läkare. Jag ansöker direkt efter ett läkarmöte. Men väntetiderna är långa. De tar mer än ett halvår att få ett möte. Jag får ett recept i handen och skickar hem igen med löfte om uppföljning efter en vecka. Medicinen funkar inte alls och veckorna går utan att min läkare hör av sig. veckorna blir till månader och fortfarande hörs ingenting. 10 månader har gått sedan jag fick mina diagnoser när jag kontaktar vårdjouren och ber dom tjata på min läkare. Han skickar då ett nytt recept med min psykolog.
Så nu har jag ännu en ny medicin att prova.
Jag känner mig konstig. Men nu har jag ju iallafall ett svar som jag så länge letat efter.
Mest av allt blir jag besviken när jag tänker på all hjälpen jag hade kunnat få i skolan om jag hade fått diagnosen i tid. Jag hade kunnat få tillgång till specialskolor, assistenter och inte minst av allt, Jag hade blivit förstådd. Att inte veta har ju länge tärt på mig. Jag mår bättre nu när jag vet vad som är fel. Jag har fått tillbaka ett litet hopp om att jag i framtiden kommer kunna få hjälp.
Nu när det finns en diagnos att jobba efter. Allt hänger nu på att psykiatrin skärper sig och tar i tu med sina problem.
För just nu fungerar den inte.