stöd i skolan

Vantrivdes i skolan men blev lärare

Först vill jag börja med att tacka fina Joanna för att jag får skriva ett inlägg här. Det känns verkligen fint att få gästblogga hos någon i ett ämne som är oerhört viktigt att prata om. Något som är aktuellt för alla som bor och lever i Sverige vår svenska skola.

En kort presentation

Jag tänkte presentera mig lite kort. Mitt namn är Madeleine Stenberg, jag bor i Falun sedan 15 år tillbaka men är född och uppvuxen i lilla Orsa som ligger i norra Dalarna. Orsa är mest av känt för Orsaspelmän och Kalle Moraeus samt Anna Haag och lite Rovdjurspark. Falun är mest känt för sin Koppargruva och hårdrocksbandet Sabaton som även kör sin egen festival här varje år i mitten av augusti.

Gravid som 19 åring

Jag är född 1984 och fick barn 2004, hade hoppat av gymnasiet och hade inget jobb när jag nitton år gammal blev gravid. Med oddsen mot mig i en stad där jag inte hade någon släkt blev jag mamma tjugo år gammal. Det enda jag visste där direkt när jag mötte min sons ögon på förlossningen var att honom ska jag ge allt och lite till för att få en bra uppväxt.

Jobba i en värld jag föraktat

För att lyckas med detta var jag tvungen att skaffa mig en utbildning. Jag började läsa in gymnasiet på distans när sonen var tio månader. För att sedan vid 23 års ålder börja på högskolan, och vid 24 års ålder välja en yrkeskarriär som jag skulle skrattat åt bara några år tidigare. Jag skulle bli lärare och jobba i en värld jag föraktat sedan sju års ålder. Det är den berättelsen ni ska få ta del av nu.

En klump i magen

När jag var sju år följde min pappa med mig till ettan. Jag minns hur han ställde sig längst bak i klassrummet med de andra föräldrarna och hur jag satt vid min bänk och såg upp på min fröken. Hon var av den äldre skolan och tittade ner på mig redan då. Jag hade en klump i magen, man ska ju tycka om sin fröken men något kändes ändå inte rätt.

Hon tyckte inte om mig

Jag blev ganska tidigt medveten om att min fröken inte tyckte om mig. Hon talade dagligen om för mig hur värdelös jag var. Hon fick mina klasskamrater att skratta när jag knaggligt försökte läsa texten ur Tomtebobarnen. Hon sa högt och hånfullt ”Madeleine kan inte läsa, det tar alldeles för lång tid” hon hånskrattade med sarkasmen som jag mötte. Hon bad mina klasskamrater att inte leka med mig, och det gjorde så fruktansvärt ont.

Specialpedagoger och speciallärare

Hon skickade mig till specialpedagoger och speciallärare, då trodde jag att allt berodde på att jag inget kunde. Idag som lärare med andra ögon vet jag att hennes sätt att håna mig dagligen inte direkt fick mig att växa. Jag hatade verkligen att gå till specialpedagog/specialläraren eftersom jag kände mig utpekad. Det enda som var positivt var att jag även hade en vän som följde med dit, så jag var inte ensam senare.

När pappa dog

När min pappa sedan dog när jag gick i tvåan och var nio år, släppte hon bomben i klassrummet när jag var där genom att säga ”Maddes pappa är död, ta nu upp matematikböckerna”. Där satt jag medan alla stirrade på mig och hade precis förlorat min pappa i en bilolycka, hade en lärare som återigen fick mig utfryst i klassen och en känsla av att återigen vara värdelös.

Psykisk ohälsa

På mellanstadiet fick vi en ung nyexaminerad lärare, först tyckte jag skolan var helt okej. Men jag utvecklade här börja på min psykiska ohälsa. Det var under denna period jag började kräkas upp maten och svälta mig själv. Dessutom talade dagligen mina klasskamrater som lärt sig av vår lågstadielärare att jag var sämst om det för mig. Detta trots full pott på alla prov, men min självkänsla var knäckt. Så jag började ge upp, fick återigen gå till specialläraren nu av förståeliga skäl eftersom jag faktiskt hade börjat ge upp. Återigen avskydde jag det där att gå undan, och även om jag hade med mig en vän som också behövde extra stöd så hjälpte det föga.

Började skolka

Så jag började högstadiet, det var där jag upptäckte min bästa vän skolken. Om man skolkade slapp man känna sig sämst, om man skolkade slapp man vara i skolan. Eftersom ingen höll koll om man åt i skolan var det ännu lättare att svälta sig själv, jag vägde 45 kilo på mina 170 cm och kände mig så fet. Med stora bylsiga tröjor kunde man dölja det mesta, jag var en pinne som kunde kräkas på beställning och la mig hungrig och glad varje natt.

Misslyckad person

Jag gick ut nian med 6 godkända betyg på pappret, av dessa har jag ämnet SO som är 4 ämnet vilket därmed räknas som 9 godkända. Jag hade helt enkelt ingen motivation och visste ju att jag redan om vem som var sämst. På gymnasiet gick jag IV ett år och där fick jag veta av min lärare att ”du behöver ju inte läsa alla ämnen, eftersom du ändå inte är sådan som kommer studera vidare”. Det köpte jag rakt av, eftersom det så klart var sant. En sådan misslyckad person som jag kan inte studera vidare. Så istället söp jag, gick i ett mörkt hål och var konstant hungrig som ett sätt att belöna mig själv i min svält.

En fantastisk lägre som brydde sig

Jag provade att läsa barn och fritidsprogrammet, hade för första gången en fantastisk lärare som verkligen brydde sig om mig. Gång på gång sa hon att jag kunde, men jag var redan krossad, så för egen del så gav jag upp och hoppade av gymnasiet 18 år gammal, för alla visste ju att jag ändå skulle sluta på socialbidrag resten av mitt liv.

Jag var inte värdelös

Nu återgår vi till det jag skrev i början om min son, att föda honom och inse att jag inte var värdelös. Det gav mig en kick, om jag som var värdelös kunde få barn kunde jag minsann studera också. Något jag visste var att svenska skolan varit skit för mig från början till slut. Det här ville jag förändra, inget barn ska behöva gå till skolan varje dag från sex års ålder till nitton års ålder och behöva känna sig värdelös. Så mitt mål stod klart för mig, jag ska utbilda mig till lärare och sedan bli specialpedagog. Detta då jag har en syn på människovärdet och alla människors rätt att vara just människa.

Elever som inte får rätt stöd

Efter fyra års lärarstudier kom jag ut i yrket som jag avskytt som barn. Jag möttes av en stress bland barn och vuxna som inte direkt är speciellt fint. Den är rent av sorglig att uppleva stundvis. Elever som idag inte för det stöd de behöver för att mycket handlar om budget och brist på resurser. Jag känner hur kollegor och barn kämpar för att nå kunskapsmål som kräver att du redan från årskurs 1 ska kunna analysera och diskutera för att ha möjligheten att få ett betyg.Något som barn med främst autismspektrumtillstånd har svårt att uppnå då denna förmågan kan vara svår för just dessa barn.

Har inte resurserna

Jag möter en skola med krav på att lärare ska anpassa till 25 elever samtidigt som de inte har resurserna för att pengar saknas. En värld där du som dyslektiker inte blir godkänd i svenska i årskurs 6 för att du har ett handikapp som gör att du inte kan uppfylla de krav i svenskan som krävs. Jag möts av elever som är jätteduktiga idrottare men som inte blir godkända i idrott eftersom att de inte lärt sig simma. Vissa är nyanlända och aldrig badat i bassäng tidigare, och några har handikapp som medför att dessa inte har den motorik som krävs.

Blev specialpedagog

Så jag insåg att är det något jag kan göra för dessa barn så är det att bli något mera än bara lärare, jag ska bli specialpedagog. Detta till trots att jag varit utmattad i ett år, att jag har tonårsbarn hemma och att jag nu är över trettio. Att jag arbetar samtidigt som jag studerar, men jag har fått lära mig att kunskap är makt.

Trygga och starka individer

Alla barn borde ha rätten att gå ut grundskolan som trygga och starka individer, alla barn borde ha rätten att klara alla ämnen. För att lyckas med detta måste fler bli lärare så vi kan stå enade motpolitiker i alla partier som inte står bakom ”En skola för alla”. Varje barn föds som en obebodd ö, varje år flyttar något nytt in på den lilla ön. Låt inga barn uppleva hela sin uppväxt med att må dåligt, vi behövs för att förändra skolan och det kan vi göra tillsammans. Jag gör mitt genom att utbilda mig till specialpedagog trots att jag inte skulle bli något. För vi vuxna behövs i den svenska skolan, för eleverna och för att de ska kunna växa.

/Madeleine 

Vill du läsa mer om mig. Besök min blogg här eller min Instagram här.