Search results for

stöd i skolan

Okategoriserade

Lucka 2: Vilket stöd behövde jag för att klara skolan

2 

För mig är det ganska tydligt hur viktigt stödet i skolan var.  
När vi fick våra betyg inför jullovet i 8:an, så hade jag fem IG-varningar, jag gick skolan på medeltiden;)
På den tiden användes IG, G, VG och MG som betyg. Jag hade alltså fem stycka Icke godkänd.
I febuari får jag min diagnos och får helt plötsligt den hjälp och stöd jag alltid behövt men inte fått, då vi inte hade diagnosen på papperet. 
Och i juni slutar jag nian med godkänt i alla ämnen.
I mitt fall var det så att jag var tvungen att ha diagnosen på papperet för att få stöd. 
Två veckor innan diagnosen sattes var BUP med och sa vilket stöd jag behövde men det gick inte, sen sattes diagnosen och då helt plötsligt gick det. 
Och jag klarade skolan på samma villkor som mina klasskompisar.
Stödet jag behövde: * Mindre klass under vissa lektioner:
Det var förmåga störningsmoment i en stor klass och jag hade svåra koncentrationssvårigheter. * Uppdelade prov:
Min arbetsförmåga var väldigt ojämn, både över olika ämnen men även från dag till dag. 
Tex räknade jag gymnasiematte redan i sjuan men var värdelös på Engelska. 
Men vissa dagar fungerade det inte alls och jag var lika dålig i matte som jag var engelska fast jag egentligen inte är det. 
Detta hade vissa lärare svårt att förstå, så här ojämn kan man ju inte vara och jag uppfattades som lat fast jag just då kämpade mer än någonsin.  
 Ibland behövde jag uppdelade prov för att jag inte orkade att sitta och koncentrera mig så lång tid.  
Hade jag en bra dag så räckte de med att jag gjorde 10 frågor, gick ut och gick ett varv runt skolgården och sen kom in och gjorde tio frågor till.. och fortsatte så till provet var klart. 
Andra dagar funkade inte detta så fick jag gör halva provet på förmiddagen och andra halvan på eftermiddagen. 
När jag mådde som sämst funkade inte det heller så kunde vi dela upp provet så jag gjorde det under flera dagar. 
Vissa kanske tänker ”Men gud va fuskigt då kunde ju du öva på provet i flera dagar och få bättre resultat”, men det fanns inte energin till vi glada att energin ens räckte till att göra provet. Och bara för att jag har en NPF-diagnos och måste göra det annorlunda så uppfattas det som fusk. 
Men tycker ni också att det är fusk om vi skulle plocka av mig mina glasögon och tvinga mig att göra provet? 
För det är ju orättvist att jag har glasögon och inte alla mina klasskompisar.
Nej så skulle man aldrig tänka, en synskadad måste ju ha glasögon för att se.
Men det är orättvist när ett barn med NPF måste ha hjälpmedel för att få en fungerande vardag, underligt tycker jag! Nej så skulle man aldrig tänka, en synskadad måste ju ha glasögon för att se.

* Muntliga prov:
Jag har väldigt svårt att veta om jag uttrycker mig i text så personen som rättar provet förstår att jag menar det jag menar, så jag får godkänt. 
Detta resulterade i att jag kunde skriva en A4 sida som svar på varje fråga, för att jag skulle vara säker. Men det tar ju väldigt mycket energi, både för mig och den som ska rätta provet. 
Så det blev enklare att göra provet muntligt för då kunde läraren säga ”Bra Joanna, nu har du svarat på frågan nu tar vi nästa”.
*Skriftliga och muntliga instruktioner: 
I framförallt högstadiet och gymnasiet är skolan ganska fri, man får göra många val och det kan kännas skönt.
Men det är det inte alltid om man har en NPF-diagnos, jag måste veta exakt vad jag ska göra för att komma i gång. 
Och då funkar det inte med instruktioner som ”Ni ska skriva om ett land, det ska vara klart någon gång v 44 och innehålla några sidor”…. 
För mig måste det se ut så här: ”Du ska skriva om USA, det ska vara klart 10 oktober ( då är jag troligen klar 5 oktober) och ska innehålla tre A4 sidor”. 
Jag vill inte ha massa val och frihet jag vill veta exakt vad jag ska göra. 
Jag behöver både muntliga och skriftliga instruktioner och att läraren satte sig bredvid mig och startade mig.
 
* Kopia på lärarens anteckningar:
Som jag skrev ovan, jag behöver både skriftliga och muntliga instruktioner.
Men oftast  skriver läraren på tavlan och man ska skriva av och ”vanliga” elever kanske kan tänka ”jag skriver lite av de  här och lite av de där så förstår jag”… 
Men det gjorde inte jag så jag skrev av ALLT som stod på tavlan, även låt stå som kan stå i hörnet av tavlan för att inte städerskan ska sudda. 
Jag var tvungen att skriva av allt för att vara säker på att jag kom i håg och förstod allt när jag kom hem.
Men det tar mycket tid och energi att göra detta och att plocka ner tavlan och bära med sig den hem var ju inget alternativ;) 
Men då kom någon smart person på att läraren har inget superminne, de har oftast en fusklapp och varför inte kopiera upp den så jag kan bära med mig tavlan hem utan att göra det bokstavligt talat;)

]]>

Vardag

Gästbloggare: Vantrivdes i skolan men blev lärare

vantrivdes i skolan

Vantrivdes i skolan men blev lärare

Först vill jag börja med att tacka fina Joanna för att jag får skriva ett inlägg här. Det känns verkligen fint att få gästblogga hos någon i ett ämne som är oerhört viktigt att prata om. Något som är aktuellt för alla som bor och lever i Sverige vår svenska skola.

En kort presentation

Jag tänkte presentera mig lite kort. Mitt namn är Madeleine Stenberg, jag bor i Falun sedan 15 år tillbaka men är född och uppvuxen i lilla Orsa som ligger i norra Dalarna. Orsa är mest av känt för Orsaspelmän och Kalle Moraeus samt Anna Haag och lite Rovdjurspark. Falun är mest känt för sin Koppargruva och hårdrocksbandet Sabaton som även kör sin egen festival här varje år i mitten av augusti.

Gravid som 19 åring

Jag är född 1984 och fick barn 2004, hade hoppat av gymnasiet och hade inget jobb när jag nitton år gammal blev gravid. Med oddsen mot mig i en stad där jag inte hade någon släkt blev jag mamma tjugo år gammal. Det enda jag visste där direkt när jag mötte min sons ögon på förlossningen var att honom ska jag ge allt och lite till för att få en bra uppväxt.

Jobba i en värld jag föraktat

För att lyckas med detta var jag tvungen att skaffa mig en utbildning. Jag började läsa in gymnasiet på distans när sonen var tio månader. För att sedan vid 23 års ålder börja på högskolan, och vid 24 års ålder välja en yrkeskarriär som jag skulle skrattat åt bara några år tidigare. Jag skulle bli lärare och jobba i en värld jag föraktat sedan sju års ålder. Det är den berättelsen ni ska få ta del av nu.

En klump i magen

När jag var sju år följde min pappa med mig till ettan. Jag minns hur han ställde sig längst bak i klassrummet med de andra föräldrarna och hur jag satt vid min bänk och såg upp på min fröken. Hon var av den äldre skolan och tittade ner på mig redan då. Jag hade en klump i magen, man ska ju tycka om sin fröken men något kändes ändå inte rätt.

Hon tyckte inte om mig

Jag blev ganska tidigt medveten om att min fröken inte tyckte om mig. Hon talade dagligen om för mig hur värdelös jag var. Hon fick mina klasskamrater att skratta när jag knaggligt försökte läsa texten ur Tomtebobarnen. Hon sa högt och hånfullt ”Madeleine kan inte läsa, det tar alldeles för lång tid” hon hånskrattade med sarkasmen som jag mötte. Hon bad mina klasskamrater att inte leka med mig, och det gjorde så fruktansvärt ont.

Specialpedagoger och speciallärare

Hon skickade mig till specialpedagoger och speciallärare, då trodde jag att allt berodde på att jag inget kunde. Idag som lärare med andra ögon vet jag att hennes sätt att håna mig dagligen inte direkt fick mig att växa. Jag hatade verkligen att gå till specialpedagog/specialläraren eftersom jag kände mig utpekad. Det enda som var positivt var att jag även hade en vän som följde med dit, så jag var inte ensam senare.

När pappa dog

När min pappa sedan dog när jag gick i tvåan och var nio år, släppte hon bomben i klassrummet när jag var där genom att säga ”Maddes pappa är död, ta nu upp matematikböckerna”. Där satt jag medan alla stirrade på mig och hade precis förlorat min pappa i en bilolycka, hade en lärare som återigen fick mig utfryst i klassen och en känsla av att återigen vara värdelös.

Psykisk ohälsa

På mellanstadiet fick vi en ung nyexaminerad lärare, först tyckte jag skolan var helt okej. Men jag utvecklade här börja på min psykiska ohälsa. Det var under denna period jag började kräkas upp maten och svälta mig själv. Dessutom talade dagligen mina klasskamrater som lärt sig av vår lågstadielärare att jag var sämst om det för mig. Detta trots full pott på alla prov, men min självkänsla var knäckt. Så jag började ge upp, fick återigen gå till specialläraren nu av förståeliga skäl eftersom jag faktiskt hade börjat ge upp. Återigen avskydde jag det där att gå undan, och även om jag hade med mig en vän som också behövde extra stöd så hjälpte det föga.

Började skolka

Så jag började högstadiet, det var där jag upptäckte min bästa vän skolken. Om man skolkade slapp man känna sig sämst, om man skolkade slapp man vara i skolan. Eftersom ingen höll koll om man åt i skolan var det ännu lättare att svälta sig själv, jag vägde 45 kilo på mina 170 cm och kände mig så fet. Med stora bylsiga tröjor kunde man dölja det mesta, jag var en pinne som kunde kräkas på beställning och la mig hungrig och glad varje natt.

Misslyckad person

Jag gick ut nian med 6 godkända betyg på pappret, av dessa har jag ämnet SO som är 4 ämnet vilket därmed räknas som 9 godkända. Jag hade helt enkelt ingen motivation och visste ju att jag redan om vem som var sämst. På gymnasiet gick jag IV ett år och där fick jag veta av min lärare att ”du behöver ju inte läsa alla ämnen, eftersom du ändå inte är sådan som kommer studera vidare”. Det köpte jag rakt av, eftersom det så klart var sant. En sådan misslyckad person som jag kan inte studera vidare. Så istället söp jag, gick i ett mörkt hål och var konstant hungrig som ett sätt att belöna mig själv i min svält.

En fantastisk lägre som brydde sig

Jag provade att läsa barn och fritidsprogrammet, hade för första gången en fantastisk lärare som verkligen brydde sig om mig. Gång på gång sa hon att jag kunde, men jag var redan krossad, så för egen del så gav jag upp och hoppade av gymnasiet 18 år gammal, för alla visste ju att jag ändå skulle sluta på socialbidrag resten av mitt liv.

Jag var inte värdelös

Nu återgår vi till det jag skrev i början om min son, att föda honom och inse att jag inte var värdelös. Det gav mig en kick, om jag som var värdelös kunde få barn kunde jag minsann studera också. Något jag visste var att svenska skolan varit skit för mig från början till slut. Det här ville jag förändra, inget barn ska behöva gå till skolan varje dag från sex års ålder till nitton års ålder och behöva känna sig värdelös. Så mitt mål stod klart för mig, jag ska utbilda mig till lärare och sedan bli specialpedagog. Detta då jag har en syn på människovärdet och alla människors rätt att vara just människa.

Elever som inte får rätt stöd

Efter fyra års lärarstudier kom jag ut i yrket som jag avskytt som barn. Jag möttes av en stress bland barn och vuxna som inte direkt är speciellt fint. Den är rent av sorglig att uppleva stundvis. Elever som idag inte för det stöd de behöver för att mycket handlar om budget och brist på resurser. Jag känner hur kollegor och barn kämpar för att nå kunskapsmål som kräver att du redan från årskurs 1 ska kunna analysera och diskutera för att ha möjligheten att få ett betyg.Något som barn med främst autismspektrumtillstånd har svårt att uppnå då denna förmågan kan vara svår för just dessa barn.

Har inte resurserna

Jag möter en skola med krav på att lärare ska anpassa till 25 elever samtidigt som de inte har resurserna för att pengar saknas. En värld där du som dyslektiker inte blir godkänd i svenska i årskurs 6 för att du har ett handikapp som gör att du inte kan uppfylla de krav i svenskan som krävs. Jag möts av elever som är jätteduktiga idrottare men som inte blir godkända i idrott eftersom att de inte lärt sig simma. Vissa är nyanlända och aldrig badat i bassäng tidigare, och några har handikapp som medför att dessa inte har den motorik som krävs.

Blev specialpedagog

Så jag insåg att är det något jag kan göra för dessa barn så är det att bli något mera än bara lärare, jag ska bli specialpedagog. Detta till trots att jag varit utmattad i ett år, att jag har tonårsbarn hemma och att jag nu är över trettio. Att jag arbetar samtidigt som jag studerar, men jag har fått lära mig att kunskap är makt.

Trygga och starka individer

Alla barn borde ha rätten att gå ut grundskolan som trygga och starka individer, alla barn borde ha rätten att klara alla ämnen. För att lyckas med detta måste fler bli lärare så vi kan stå enade motpolitiker i alla partier som inte står bakom ”En skola för alla”. Varje barn föds som en obebodd ö, varje år flyttar något nytt in på den lilla ön. Låt inga barn uppleva hela sin uppväxt med att må dåligt, vi behövs för att förändra skolan och det kan vi göra tillsammans. Jag gör mitt genom att utbilda mig till specialpedagog trots att jag inte skulle bli något. För vi vuxna behövs i den svenska skolan, för eleverna och för att de ska kunna växa.

/Madeleine 

Vill du läsa mer om mig. Besök min blogg här eller min Instagram här.


 

Okategoriserade

UR och Mohammed Ali gör låt av ungdomars åsikter om skolan



Varje år lämnar ca 12,4% av Sveriges nior grundskolan utan gymnasiebehörighet. Nu lanserar UR kampanjen #tolvkommafyra för att få in ungdomars åsikter om vad som behövs för att alla ska klara skolan. Berättelserna görs sedan om till en låt av hiphop-duon Mohammed Ali. 
I två veckor framöver vill Mohammed Ryback och Rawa Ali från hiphop- duon Mohammed Ali höra vad ungdomarna själva tycker om skolan via Twitter, Facebook och Instagram. Resultatet kommer att bli en låt och en musikvideo som släpps i slutet av juni.
–     Det är bara de vuxna som hörs i skoldebatten. Nu vill vi lyfta fram de ungas röster och höra deras upplevelser och åsikter om skolan, säger Rawa Ali från Mohammed Ali.
Enligt skollagen ska alla elever få det stöd de behöver för att nå kunskapsmålen men varje år lämnar ca 12,4 procent av niondeklassarna, ungefär 12 000 elever, grundskolan utan att ha behörighet till gymnasiet. Och ca 10 procent av Sveriges gymnasieelever hoppar av skolan. – Med kampanjen #tolvkommafyra och de programserier som ingår, vill UR bredda debatten om skolan och ge en bild av de barn och unga som kämpar för att klara skolan, bortom statistik och undersökningar, säger Carl Sahlin, marknadsansvarig på UR.
Förutom kampanjen #tolvkommafyra så sänder UR fyra programserier i radio och tv samt tre radioreportage om unga som svikits av vuxenvärlden. Först ut är kvällens Verkligheten i P3, följt av morgondagens TV-premiär av dokumentärserien Sverige sviker, som fokuserar på några av de ungdomar som riskerar att hamna utanför.
Medverkar i kampanjen #tolvkommafyra gör även Dennis Dewide, Kakan Hermansson, Rikard ”Skizz” Bizzi, Elliphant, Joanna Halvardsson, Leo Razzak, Malin Gramer och Matias Varela.


Alla program som ingår i satsningen:



Verkligheten i P3 – Sverige sviker
Under två veckor intervjuar Verkligheten i P3 unga som blivit svikna av vuxenvärlden. Den 8 juni kl. 14.03- 16.00kan lyssnare som vill dela med sig av sina egna upplevelser och ringa in till programmet. Premiär 26 maj 18.03 P3

 
Sverige sviker
En dokumentärserie i fyra delar om ungdomar som alla finns med i statistiken över de som har svårt att nå skolans mål.  Premiär 27 maj 20.00 SVT2 

 
Skolministeriet 
Hur står det till med hemmasittarna? 27 maj 21.03 P1
Skolan som förlorade mig
Sex radioporträtt av vuxna som alla hoppade av skolan. Vad hände sen? Medverkar gör bl.aIson Glasgow och Unni Drougge. 28 maj 21.03 P1



Dropouts
Dokumentärserie i sex delar som tittar närmare på vad som kan göras för att fler ska fullfölja studier och komma ut i arbetslivet. Vilka metoder finns? Premiär 28 maj 22.00 SVT1

Lärarrummet
Lärarrummet besöker Plug-in i Skellefteå, en verksamhet där man försöker motivera och inspirera elever som har hoppat av skolan, eller riskerar att göra det. 29 maj 21.03 P1
Barnaministeriet Dokumentär
Hur kunde en smart, ambitiös och levnadsglad 10-åring helt plötsligt inte länge orka med skolan? UR:s möter särbegåvade Tilde, idag 15 år. 31 maj 11.03 P4
]]>

Okategoriserade

Mot skolan

Sitter på en buss mot Molkom.
Vi har inte ens kommit halvvägs men redan fastnat i ett vägarbete. I dag ska vi fortsätta med redigeringen och att slita våra hår.
Blir ett långpass i dag till 19 har de sagt, jag gissar på att jag kommer få åka från Molkom tidigast kl 20. Men jag måste jobba dubbelt i kväll för kl 19börjar elitserien i speedway och jag ska uppdatera alla matcher själv på aktuellspeedway. Förra veckan fanns Jonas på andra sidan Facebook chatten som stöd eftersom de va min första gång och det tillslut blir lite rörigt att hålla koll på allt. Han räddade mig när jag lyckades radera en hel match haha. I dag finns ingen Jonas som räddare i nöden för han finns på plats i målila, så kraschar hela sidan så vet ni varför;-)

]]>

0 Comments
By
Vardag

Dag 28: Frågor jag ofta får och svar på dem.

Frågor jag ofta får:

Hur kändes det att få diagnosen Aspergers syndrom?
Svar: 
Det var en stor lättnad, nu kunde både jag och andra förstå varför jag inte alltid fungerade som andra begärde. Men framförallt för jag helt plötsligt fick det stöd i skolan som jag alltid hade behövt men inte fått för att jag inte hade diagnosen på papper.
——————-

Vad är det sämsta med att ha Aspergers syndrom? 
Svar: I dag är det ingeting för jag har lärt mig hur jag ska hantera den och leva med den.
——————-

Vilka mediciner har du?
Svar:300 mg Seroquel (mot Bipolär sjukdom, 20 mg Saroten (mot IBS), 50 ml Benepali (injektion mot psoriasisartrit), Qlaira (p-piller.
Vid behov: Sobril, Atarax(lugnande), Stilnoc (insomningstabletter), Zyprexa (starkare lugnande som smälter på tungan och går in i blodet snabbare), Alvedon, Orudis (mot inflammationer), Oxynorm (starka smärtstillande.)
——————-

Vill du ha barn i framtiden?
Svar: Ja men inte nu för det går inte eftersom mina mediciner kan ge fosterskador och det inte är läge att ta bort dem. Läs mer här!
——————-

frågor