Att vara barn och vuxen med psykisk ohälsa

Jag har fått testa på att vara barn och vuxen med psykisk ohälsa

Jag har under min resa fått testa på att vara både vara barn och vuxen med psykisk ohälsa. Under mina fem år på BUP fick jag testa två olika antidepressiva i väldigt låg dos, och lugnande i doser vid behov. I stället försökte man jobba mer med terapi och att ändra mitt och mina föräldrars sätt att agera i olika situationer. Jag hade aldrig någon kontakt med Barnhabiliteringen. Antagligen för att jag var för sjuk så man höll på med ”livräddande insatser”, och då fick BUP hela ansvaret.

BUP gav stöd i hemmet i stället för inläggning

Jag var aldrig inlagd under min tid på BUP, av anledningen att man iallafall för 15 år sedan inte la in barn i Värmland. Extrema fall skickades till andra län. I dag när jag läser min journal så inser jag att det är ett under att jag inte lades in. Min läkare ville ”skicka i väg” mig medan min psykolog inte tyckte att det var en bra idé. Hon insåg vad som skulle hända om man skickade mig X antal mil från min familj. Att jag än en gång skulle känna mig misslyckad och annorlunda. I stället gjorde hon allt hon kunde för att få situationen att hålla och stöttade mina föräldrar. Under två års tid hade hon telefonkontakt dagligen med mina föräldrar och i bland mig, men jag hade svårt att uttrycka mig i prat.

Hamnade på dagenheten när situationen var ohållbar

I perioder kom det hem sköterskor från BUP som skulle hjälpa oss i hemmet och framförallt stötta mina föräldrar. Men under de perioder som situationen blev ohållbar så fick hela min familj spendera en vecka på Dagenheten. Där man försökte göra vardagen så vanligt som möjligt, fast inom BUPS väggar. Vi fick baka, gå på museum och andra aktiviteter för att de skulle vara med och se vad som hände i olika situationer. De stötta min föräldrar, gav dem råd om hur de skulle agera i de situationer där jag kollapsade. Under de här perioderna gick jag även i skolan på BUP. Det var de bästa skolstunderna, så jävla bra att få sitta helt själv med pedagog och få hjälp och stöd. Även om jag bara hade skoltid en timma per dag så hann jag göra mer än vad jag gjorde på en vecka i min vanliga klass. På kvällarna fick vi bo på Patienthotellet på sjukhuset och göra vad vi ville. En knapptryckning bort fanns personal som kunde rycka in om det behövdes.

Första psykosen redan som 15 åring

Redan som 15 åring berättade jag första gången för personalen på BUP att jag hörde röster men det var inget de ville fokusera på. Det var mina egna tankar och de skulle försvinna om jag slutade tänka på dem, sa dem. Någon psykosmedicin var det inte tal om. Under min tid på BUP hade jag en psykolog och tre olika läkare+ några läkare jag träffade på jouren. Sen blev jag 18 år och det var dags att flytta mig till vuxenpsyk.  Jag fick dispans att vara kvar på BUP tre månader extra eftersom jag fyllde 18 år mitt i  en rättegång. Dom tyckte inte  att det var så smart att skicka mig vidare, när jag behövde som mest med stöd. Direkt jag var tillräckligt stabil, rättegången var avslutad och personen var dömd, så skickades remiss till både vuxenpsyk och vuxenhabiliteringen.

Tre nya mediciner efter första mötet med vuxenpsyk

På mitt första möte med vuxenpsyk berättar jag om mina röster, och från det samtalet går jag med ett recept på tre nya mediciner. Dom väljer att börja medicinera mig mot psykoser, och det är här kaoset börjar. Dom höjer, sänker och byter mediciner. Under 2007 testade jag 17 OLIKA!!!! antipsykotiska mediciner. Dessa medicinerna behöver man äta över en längre tid för att se rätt effekt. 17 stycken på ett år går inte riktigt ihop. Samtidigt som medicinera sattes in börja jag må sämre. Bland annat var en biverkning att jag gick upp 30 kg på 1,5 månader. Jag mådde psykisk dåligt och fick mediciner så jag mådde fysiskt dåligt och då mådde jag ännu mer psykisk dåligt.

Första inläggningen

Situationen blev ohållbar och jag blev inlagd. Under två års tid blir jag inlagd ett antal gånger på både öppen och låst avdelning. Under den tiden så testar vi så många olika mediciner så jag har tappat räkningen. Det var allt från tabletter, droppar till sprutor. Ingen tog ansvar över min medicinering och det byttes läkare hela tiden. Jag har i dag haft över olika samtalskontakter på vuxenpsyk/hab, då är inte läkare medräknade.

Ville tillbaka till BUP

Under min tid på BUP så tyckte jag att alla där var dumma i huvudet och inte förstod någonting. Efter ett år på vuxenpsyk ringde jag till BUP och grät och bad om att få komma tillbaka och kontaktade min psykolog privat (hon hade nu bytt arbetsplats.) Hon var den enda som förstod och försökte göra det bästa för mig, än i dag har vi kontakt fast inte som behandlare och patient.

KBT-terapi

Efter fyra år på vuxenpsyk flyttade jag till Karlstad och bytte komun och fick en ny läkare. En läkare som såg mig som människa och lyssnade på mig. Han är läkare men jag är expert på MIN kropp. Han började sätta ut mediciner och hjälpte mig så jag fick KBT-terapi som jag själv bett om, och fick mig att hitta tillbaka till livet.

Bollades fram och tillbaka

Det jag tycker är mest underligt under min tid på vuxenpsyk är att psykiatrin och vuxenhab inte kan samarbeta. Dom ska det men det kan de inte det. Vuxenhab sa att jag var för psykisk sjuk för att kunna jobba med min Asperger diagnos så jag skulle till psykiatrin. Psykiatrin sa att jag hade för stora Asperger-svårigheter för att kunna bli psykiskt frisk så jag skulle till vuxenhab. Ingen tog ansvar och jag bollades runt.

Ny läkare blev räddningen

Min räddning blev att jag träffade den här nya läkare som hjälpte mig att göra en individuellplan, där alla myndigheter samlades och allt de sa dokumenterades och följdes upp, ingen kunde längre smita undan. Sen var den största räddningen att jag för två år sedan  fick min Bipolär diagnos, 12 år för sent. Barnpsyk hade många brister men i jämförelse med vuxenpsyk gav de mig världens bästa vård, det säger väl en del om hur psykiatrin fungerar i Sverige.

 

Lider du av psykisk ohälsa? Har du fått rätt hjälp av psykiatrin? Berätta gärna!