Jag behövde ett break för jag var på bristningsgränsen

Jag behövde ett break

Nu är jag hemma i Karlstad igen, borta bra men hemma bäst säger dem. Men jag behövde verkligen den här veckan utan några måsten. Jag har försökt att hålla mig från sociala medier, men det är svårt då det är mitt jobb. Men jag har haft mobilen på ljudlös hela veckan, bara det är ett framsteg. För annars sover jag med mobilen under kudden typ 😀

Fler bloggar borde passa på att ta en paus

Det är svårt att slita sig från bloggen för när jag skriver mindre inlägg så får jag självklart sämre statistik. Och som beräftelsenarkoman är det lätt att jaga upp sig över siffror och statistik. Men folk läser mindre bloggar överlag över sommaren och kanske det är då vi bloggare ska passa på att andas ut lite.

Välbehövlig semester

Som sagt var den här semestern välbehövligt. Redan i höstats hade jag tydliga tecken på utmattning. Läkaren höjde min medicin i förebyggande syfte och sa att när min höstturné var över var jag tvungen att ta ett break.  Det gjorde jag i två veckor över jul sen tänkte jag ta semester i april/maj. Fast maj blev med fullbokat och när jag träffade läkaren i våras så sa han samma sak: ”Efter den här turnén måste du lugna ner dig, på riktigt”.

Lyssnade på läkaren

Den här gången har jag iallafall lyssnat på honom. För jobbar ju bara 25% maj- som det ser ut nu september.  Får jag en föreläsning i augusti så tar jag den men just nu är den första i september. Och sen har jag tagit ut fyra veckors hel semester, förutom bloggen då. Är inne på vecka tre nu.

På bristningsgränsen

Men innan jag åkte till Grekland var jag på bristningsgränsen. Det hände mycket negativa saker i mitt liv samtidigt, saker som jag själv inte kunde göra något åt. Bland annat det där med min kontaktperson. Det tillsammans med stressen jag utsatt mig själv för i våras gjorde att jag dippade i mitt mående. Jag glömde saker, tappade orden, hade spänningshuvudvärk i två veckor och blödde näsblod utan anledning. Typiska tecken på att kroppen tycker att det räcker nu. Och man måste lyssna på kroppen för när man kört helt slut på den så är vägen tillbaka lång.