Sagan om den trasiga foten

Jag får ofta frågor om min fot och varför jag har gips. Jag skulle nästan kunna skriva en roman om min vänsterfot. Det har jag inte tid med så här kommer i stället ett inlägg om vad som hände. Det här är sagan om den trasiga foten….

Trampade snett

Den 9 juli 2014, sista veckan på journalistlinjen åkte vi runt och delade ut vårt Skottlands magasin. Jag trampade snett sen var det inget mer med det och jag fortsatte gå som vanligt. När vi några dagar senare hade skolavslutning började jag gnälla över att det gjorde ont i foten och började halta. Jag tänkte inte ens på att jag trampat snett utan jag trodde det var en vanlig inflammation.

Kortison och vila

Jag ringde Reumatologen och bad om att få en kortisonspruta, som jag får några gånger per år. Läkaren gav mig en spruta och sa “Gå hem och vila i två veckor”. Visst sa jag och hoppade i stället på en buss till Västerås och spelade haltandes in en film med Specialpedagogiska skolmyndigheten. Sen åkte jag hem till Värmland för att packa om väskan för att dra vidare till Gotland och Almedalsveckan. Där jag skulle medverka på ett seminarium som Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor och UR anordnade.

Haltade runt på Gotland

Jag haltade runt på tå på kullerstenar i 4 dagar. Fick frågan om jag hade ont flera gånger men svarade nej. Sanningen var att jag inte kunde få ner hälen i backen. När de andra inte såg åt jag morfintabletter. När jag var klar på Gotland så tog mig hem till Värmland igen och insåg att de här går ju inte så plockade fram kryckorna. Det var Festivalen Putte i Parken och Dregen var i stan. Under spelningen stod jag längst fram och höll mig i staketet på ett ben medan pappa höll i kryckorna.

Blev skickad till akuten

Efter tre veckor hade jag fortfarande lika ont och ringde reumatologen igen. De sa att jag skulle åka till akuten så de fick röntga mig och se så jag inte hade en spricka eller nått. För nu jag hade kommit på att jag trampat snett. Två läkare undersökte mig på akuten och sa att det var något som kallades senskideinflammation och valde att spruta med korrosion igen och ge mig ännu en ask med morfintabletter.

Blev bara värre

De gick några veckor till och de gjorde bara mer och mer ont. Jag ringer reumatologen igen och de sprutar med kortison ännu en gång. De gör ett ultraljud som visar massa vätska runt senan nu tycker läkaren att ortopeden borde kolla på den här ifall senan måste “rensas”. Remiss skickas och jag får min tredje ask morfintabletter.

4 månader och fortfarande ingen hjälp

När det gått en månad (4 månader sedan skadan) och jag ringt till ortopeden och de säger att jag måste vänta minst 2 månader till så blir jag galen och våldgästar reumatologen. Jag kryper in på mottagningen och skriker att jag skiter i vad de gör men att de måste göra något för jag kan fortfarande inte få ner hälen i backen.

Det hjälper att skrika

Min läkare hade ingen tid på två veckor sa dem. Men när jag skrikit lite till så får jag en tid till honom nästa dag. Då är de två läkare som undersöker mig i en och en halv timma och de undersöker med ultraljud ända upp i vaden. De hittar inget fel men skickar en “påskyndnings remiss” till ortopeden och säger att de måste ge mig en tid snarast möjligt.

Gipssko

De dröjer två veckor sen får jag komma till ortopeden. Att nått är fel på senan förstår han men vet inte vad. Att göra en magnetröntgen var ingen idé för det är det tre månaders väntetid till och så länge kunde jag ju inte vänta. Fick en gipssko som jag skulle ha i 6 veckor, för att se om de lugna ner sig om foten fick vila. Efter tre veckor ringer jag och säger att de här går inte så de väljer att sätta upp mig på operation.

Äntligen operation

Den 28 november, 5 månader efter att jag trampade snett opererar de mig. Då inser de att senan var spräkt på mitten och att ena delen av den vuxit fast i ett ben. Och så hade jag åkt runt i halva Sverige och föreläst. Sex stycken läkare hade sett min foten men ingen hade fattat hur illa det är och alla hade sagt att det var en inflammation. De laga den och nu väntade bara sex veckor med vanligt gips och sen rehab så skulle allt vara bra igen. Jag pimpade mitt gips lite:

Tre gips senare

Efter 6 veckor och tre olika gips senare så skulle jag börja med rehab. De kändes aldrig riktigt bra men när jag kunde gå på foten tyckte sjukgymnasten att jag klara mig själv och vinka hejdå. Foten var aldrig helt okej. Jag kunde inte gå mer än någon km så blev den blåröd och svullen. Men jag fortsatte min rehab och tänkte att de blir väll bättre.

Det small till i foten

I juni 2015, nästan exakt ett år efter olyckan ställde jag mig upp från soffan och det sa PANG. Jag stod bubbelvikt över soffan och skrek och Henrik undrade vad som hände. Något har gått av i min fot sa jag och han trodde att jag skämtade. Hur kan nått gå av när man ställer sig upp från soffan? Efter några minuter ser foten ut så här och jag ringer 1177 som säger åt mig att åka till akuten.

Gipsko ännu en gång

På akuten tycker läkaren att den som opererat mig borde kolla på foten så jag fick komma tillbaka nästa dag för då hade han jour. Att något hänt i foten var ju ganska tydligt men han hade svårt att säga om det var så att senan spruckit igen eller om det “bara” var en bråskbit från operationen som släppt. Jag fick ta fram min gamla gipssko igen. När jag fråga hur länge jag skulle ha den så sa han det får vi se.

Hjälpte inte

Efter en månad ringer jag ortopeden och undrar vad vi ska göra för foten ser fortfarande likadan ut. Min läkare hade självklart slutat men jag fick träffa en annan. Hon ville göra en magnetröntgen för att se om de syntes nått. Jag tiggde till mig en annan gipsko med uppblåsbar luft så foten är fixerad ordentligt = mindre smärta. För med den andra lyftes hälen varje steg jag tog = fruktansvärd smärta.

5 månader senare….

Nu har jag gått med den här snygga skidpjäxan i 5 månader. Det man kommit fram till är något hänt med senan igen och att den är tunn som sytråd  och att vi ska testa med rehab ännu en gång. Så fredag ska jag till sjukgymnasten för första gången. Ärligt talat hoppas jag att hon ska säga “tyvärr det här går inte att träna, du måste opereras igen”  så de gör någonting någon jävla gång. Har liksom gått runt så här i 5 månader nu (1 år och fem månader sammanlagt) Vi får se hur de går kanske får jag skriva en roman om den här foten iallafall.